Matte var lite trött i morse.
Om man nu ändå är en sådan ansvarsfull hundägare, att man anstränger sig för att köpa hem hundpåsar, att alltid ha några med i fickan, kliva in på de konstiga otillgängliga ställen där små pluttar har hamnat och vända påsen ut och in, utan att kleta ner händer, vantar eller koppel; ja, då kanske man kan ursäkta att ibland få vara lite trött och vimsig.
Efter att ha plockat upp den första bruna högen, och hunnit runt kvarterets hörn, börjar Matte fundera vart den ihopknutna påsen med hundprutt tagit vägen!?
Cinco pluttar ur sig lite till, och det tycks enklast att vända om, slänga påse nr.2 i sopkorgen som vi just passerat, och gå samma väg hem igen för att plocka upp den förlorade hundlorten nr.1.
Det hade kanske inte varit en sådan stor sak att låta påse nr.1 ligga kvar. Många andra gör ju så, ... Folk blir ju ändå så förvånade när de ser att man verkligen bär med sig sin påse.
Vi hann gå hälften av sträckan tillbaka, och passerade ett välbekant ställe; soptunnan där jag hade slängt påse nr.1!
Förbannat till att vara en ärlig hundbajspåsepruttplockare! Men en stolt sådan!