Ni läsare kanske förfasas över detta "monster" till ouppfostrade stycke, som gör det ena hysset efter det andra, ja, allt det evinnerliga elände till hund som jag skriver om; men Vi får inte glömma bort det vackra och goda som denne unge Herre faktiskt åstadkommer!
Hmm, låt mig tänka!?...
- Cinco är helt enkelt precis som jag!
Det finns tydligen studier på att den första hund som man väljer, i hög grad kommer att återspegla ens egen personlighet...?
Skröna? Jag trodde det. Men det verkar gälla: "Sådan Herre, sådan hund".
Något liknande skriver den danske författaren och journalisten
Morten Sabroe:
“Hunden är människans bästa vän och vem vill man hellre vara vän med än en som har ungefär samma egenskaper som man själv.” [Biografi:M.Sabroe].
Det finns TVÅ olika sätt att uppfostra sin hund på: The HARD way; or the High way"
(inget vedertaget uttryck i hundsammanhang).
1. The HARD way (
"Det HÅRDA sättet").
- Att kräva absolut lydnad, inga fel och inga misstag accepteras från hunden, som absolut skall veta vad Husse/Matte vill och förväntar av sin undersåte. Det får inte förekomma några som helst egna initiativ från hunden; "en hund är en hund" och skall veta sin plats; om den glömmer - är man snabbt där och påminner! Det som hunden skall vara glad åt, skall den
Banne mig tycka vara förbannat roligt, därför att
Jag som ägare har bestämt att det är skoj! - Vifta på svansen säger jag!
2. The High way (
"Det Fria sättet"): Tålamod och ömsesidigt utbyte av kärlek och respekt. Visst är Matte/Husse flockens ledare, men en
glad hund - som busar och skojjar med
Dig, det är lycka! En hund som växer som individ,
testar gränser, precis som barn; har ett eget tycke, men
väljer att göra som Husse/Matte säger,
det är en hund i äkta mening!
Ja, jag skriver mycket tok; men det är med en humor och självdistans, samt ett sätt att beskriva allt mycket värre än vad det verkligen är!
Varför!? - För att det är skoj!
- Slappna av! Ta inte allt på allvar! Cinco och jag säger:
- Lek, lek, lek! Livet är för tråkigt utan humor och lek...
Cinco och jag...
...promenerade längs en stig, en tidig höstmorgon, och skulle till att passera en bänk. På bänken satt en man som vi aldrig mött förut. Han frågade om hunden var snäll.
- Ja, han är så snäll, så snäll. Det finns inget ont i honom!
- Det är för att
du är alltigenom snäll! sade han.
Medan vi pratade vidare, studsade Cinco runt oss i löven, överlycklig! Anföll pinnar och tog slut på alla sina krafter helt på egen hand. Sån´t som en unghund gör...
Vi mötte aldrig mannen igen. Men det var första gången som jag, som nybliven hundägare, fick höra av en annan människa, att hunden var precis som jag!
Det fick mig att fundera,
om det verkligen var så. Vad jag vet, är inte vetenskapligt, men den förklaring jag har är, att Cinco och jag har varit mycket
tillsammans.
Husse och Cross, de två tillsammans, är även de av samma skrot och korn, och
de har spenderat mycket tid tillsammans...
