Vi föds, och vi dör...
Det var vad Lovis sade så klokt till Mattis, när han så djupt sörjde Skalle-Per, och sade: ...han fattas mig!
Och nog känner man en saknad, även när en hund, en livskamrat försvinner... Jag tänker ibland tillbaka på de små lyckliga minnen som min/a egna livskamrat/er skänker mig. Ibland manar man sig själv att tänka till baka, hur var det då? Ibland kommer minnen upp av sig själv, kanske på grund av ngt som görs eller händer.
- Var alltid Cinco så snäll som valp? Man kan ju tro det, där han idag sitter i hallen, tungt hängande på sina egna skuldror, samtidigt som han blinkande försöker hålla ögonen öppna. När öronen spelar fram på huvudet till de ljud man gör. Man går fram till honom, frågar vad han tänker på, pussar lite på de goa läpparna, och kramar om honom och smeker bringan, innan man yr av endorfiner reser sig och går vidare till att åter göra sina ljud i hemmet.
Det fanns dagar då Cinco for runt i hallen som en virvelvind, plockade våra strumpor som tydligen växte som svampar under varje dammkorn hemma hos oss! Idag kan han dimpa ner med en stor suck på hallmattan i ren njutning över att få sova där!
Det fanns dagar då han, inför- och efter varje promenad, hängde med huggtänderna i mina byxben, medan jag balanserade runt på ett ben i cirklar, i försök i att snabbt få på- eller av ytterkläderna. Idag är beteendet svagt synligt, fastetsat i hemmets golvmopp! De svepande rörelserna väcker djuret i Cinco, som bara måste gå till attack! Det var hemma hos min mor och far, som ett panikstint -Hiiiiiiiiiiii!!!!, hördes utifrån köket, och jag rusade dit, redo att se blod! - Vad händer!? - Han hänger fast i moppen!, säger matmor, medan hon dansar runt i ojämna cirklar i en kamp om golvmoppens vara eller icke vara. Nä, vissa saker går helt enkelt inte!
Vad har då övervunnit suget efter alla dessa strumpor? Svaret är godis. - Godis, godis, godis! I alla de olika former. - Hämta strumpan! är vår lek. I ren iver glömmer han strumpan på plats och önskar få sitt godis väl framme hos mig, så får jag sända ut honom i lägenheten i jakt på strumpan. Svansen svänger från sida till sida i glädje, han attackerar den med framtassarna och sliter i hela strumpans elastiska längd innan han med glada svansviftningar och "dödande huvudskakningar" kommer tillbaka inom räckhåll för godiset, och åter tappar strumpan i sin iver att få godis. Minnet är bra, men kort. Cinco får godis, jag får en blöt strumpa.
- Var är Cinco!? Ingen som vet. Ena stunden ligger han och sover, i andra sekunden är han inne i sovrummet, plockar åt sig ngt olämpligt att förstöra för sin väna matte. - Var är båda gossarna!? Det frustas och flämtas lite dovt inne i sovrummet, och på sängen står två boxrar och har dragkamp med mattes BH!!! Det gick månader som jag bar detta sönderrivna och töjda plagg under mina tröjor.
- Men han är min kamrat, han som förflyttar sig från rum till rum, bara för att få vara nära mig. Han som kryper upp intill, bara för att ha kroppskontakt. Han skulle definitivt fattas mig!
[Till minne av Asta och Ecco - Facebook]
