En kvällspromenad.
En hund och jag.
Så ser han upp, och stannar, stirrar blickstilla mot skyn.
Så jag stannar jag med, ser efter vad han tittar på.
En stjärna!
En liten prick i ovan, en ensam liten en, tillsammans med månen som spärrar upp sig som en lykta bakom husen.
Tänk att han kan se sådant!
Det var fint.
Han var vackrare än stjärnan i det ögonblicket.
Och jag var glad, och stolt, över Min, över Vår hund...
