Är det bra JAG som råkar ut för sådant här?
Ibland känns det så...
Vad gör man? En katt sitter mitt i gatan när man rundar hushörnet och skall in genom entrén. Båda hundarna kopplades korta och jag klev framför och schasade bort katten.
Allt frid och fröjd till att passera husknuten och gå in...
...INTE!
Jag blir släpad som om jag hade skidor under skorna! Cinco börjar så klart, söte góe Cross hänger bara på.
Inte bara katter är en "Cinco-Jaga-Delikatess", även skolbarnens fotbollar, pulkor, duvor, ja, vad mer? Alldeles för mycket tycker jag. Jo, den där stackars vildkaninen han fick syn på, tur att den kom bort i det höga gräset...
Ja som sagt, har man jagat en gång, så är nästa gång desto skojjigare.
När jag nu släpas där efter den sandade snöbeklädda asfalten, och misslyckas med att ta spjärn mot granitkanten, och fortsätter längs gräsmattan och bara tänker: - Släpp inte kopplen, släpp inte kopplen; så ändrar man snart tanken till - Nu måste jag släppa kopplen! För gräsmattan slutar i en avsatts om en och trettio på ett ungefär.
Katten var borta som på ett trolleri, som tur var, och jag släpade in gossarna kort, kort, kort.
