Tolv, tolv, tolv, klockan tolv minuter över tolv...
Ja, vad har vi att vänta?
Vi såg en film häromdagen, på min begäran. 2012 - Doomsday. Jag hade så höga förväntningar på denna film, men redan efter introt ville jag stänga av... Vill Du inte veta handlingen i filmen, sluta att läsa, för här kommer en snabb genomgång:
Specialeffekterna, ja det var länge sedan man såg så fåniga; - Aargh! Jag faller ner i ett avgrundsdjup, aaah!
Det mest spektakulära (för mig som sjukvårdsutbildad) var den döende mannen som vägrade att knäppa upp sina händer - OM han nu hade lyssnat till sjukvårdarna så hade han kunnat bli räddad!??
- Vi har ju så bra teknologi! gnällde sjukvårdaren efteråt. Men ingen av dem gjorde ens en basal hjärt- och lungräddning. Mannen som blödde behandlades med några pappersdukar och personalen var helt utan handskar. Så ska jag också börja behandla blödande döende patienter! - INTE!
En hjälpsam man i filmen erbjuder sig att vara chaufför, klarar av att väja på vägen för smattrande hagel, men blir penetrerad av en hagelklump mitt igenom bröstbenet! Han måste haft en allvarlig mineralbrist, må jag säga!
I ren Amerikansk anda - en kunnig far som varnar sin dotter som, självklart vägrar sätta sig i säkerhet för undergången som är på väg. Men fadern har absolut inte tid att förklara i sitt första varnande telefonsamtal vad som är på gång - spänningen hänger i luften! Nä, faktiskt inte.
Tja, så mycket mer än så hände inte, lite samtal här och där.
Lyssna på musiken dock! Så mycket intensitet i en film där absolut ingenting händer - Jo, London börjar brinna, bl.a. Men oroa er inte - specialeffekterna avslöjar att det är fejk. Puh, en så´n tur.
Läs lite fler recensioner [2012-Doomsday].
